.. idag var len. Mjuk. Det var som om livet självt omslöts av en kroppstempererad, strukturlös flytande massa. Svävande, vaggande. I tyngdlöshet. Och jag funderade över när orden försvann. Var det när känslorna tog stopp? När hoppet om Det försvann? Eller var det något helt annat? Kanske är de här igen. I det nya som…

.. spinns åter. Likt en klibbig spindelväv omfamnar de. Och medan mörkrets landskap susar förbi, ackompanjerat av bruset från motorn och de avlägsna, mumlande rösterna, uppfylls jag, med slutna ögon, av dess förförande närvaro. Det jag lever av. Min föda och min tröst.  Och i nattens tystnad och dunkel blir detet än starkare. Skuggan, den…

.. grälla, ilskna ljud skär genom kroppen där den halvligger invid det vidöppna fönstret på den skuggiga sidan av huset, i ett naivt hopp om lite svalka under värmeböljans långdragna hetta. Fläktarna, som brusande står utplacerade i lägenheten, förslår knappast. De ger bara ett uns med kyla när deras bris når en. Precis som duschen av…

.. om vad det förra inlägget egentligen handlade om slog mig plötsligt, såsom insikter oftast gör. Dansen sker i det där, idet jag knappt vågar yppa av rädsla att verka galen. Det där som de flesta viftar bort som slump, eller något som väl händer de flesta någon gång, när jag trots allt nämner det.…

.. fortsätter trots allt. Den tycks liksom aldrig vilja ta slut. Och vem som egentligen bjöd upp och vem som en gång tackade ja har fallit i glömska. Kanske var det båda? I en gemensam tanke? Är det därför den bara fortgår i dessa evinnerliga tider? I denna pulserande rytm? Först så där trevande försiktigt.…