.. fortsätter trots allt. Den tycks liksom aldrig vilja ta slut. Och vem som egentligen bjöd upp och vem som en gång tackade ja har fallit i glömska. Kanske var det båda? I en gemensam tanke? Är det därför den bara fortgår i dessa evinnerliga tider? I denna pulserande rytm?
Först så där trevande försiktigt. Blygt. Sedan allt mer intensivt. Tätt och nära för att i nästa sekund vara långt ifrån. Nästan avvisande. Innan längtan och åtrå tar över och det åter blir nära.
Så växlar det, om och om igen, tills dess att passionen är så stark att den sliter, slungar, isär. Ut i intet. Till det, där tyngdlöshet och tomhet råder. Svävande, åt var sitt håll, medan synen av den andre blir allt mer utraderad av dimman som fyller tomrummet.
Och jag undrar varje gång om det var jag som tappade greppet, eller om det var jag som släppte taget.
Men så plötsligt snuddas våra händer. Vi griper, faller, landar. Och vår eviga dans börjar igen.
stoff by:jessma 
Lämna en kommentar