.. spinns åter. Likt en klibbig spindelväv omfamnar de. Och medan mörkrets landskap susar förbi, ackompanjerat av bruset från motorn och de avlägsna, mumlande rösterna, uppfylls jag, med slutna ögon, av dess förförande närvaro. Det jag lever av. Min föda och min tröst.
Och i nattens tystnad och dunkel blir detet än starkare. Skuggan, den jag dansar min evige dans med, kryper ner bredvid mig, tränger sig in i mitt inre och besätter mina drömmar. Ljuva, vackra, åtråvärda. Så verkliga, så levande. På ett sätt att jag omöjligt kan tro att det inte skulle vara sant. Och jag vill inte vakna.
Lämna en kommentar