.. idag var len. Mjuk. Det var som om livet självt omslöts av en kroppstempererad, strukturlös flytande massa. Svävande, vaggande. I tyngdlöshet.
Och jag funderade över när orden försvann. Var det när känslorna tog stopp? När hoppet om Det försvann?
Eller var det något helt annat?
Kanske är de här igen. I det nya som tvingat sig på. I det andra föraktar, men som jag nog sett komma länge. Som jag väntat på, utan att egentligen veta.
Och jag förundras igen över det vackra i livet.
Lämna en kommentar