.. grälla, ilskna ljud skär genom kroppen där den halvligger invid det vidöppna fönstret på den skuggiga sidan av huset, i ett naivt hopp om lite svalka under värmeböljans långdragna hetta. Fläktarna, som brusande står utplacerade i lägenheten, förslår knappast. De ger bara ett uns med kyla när deras bris når en. Precis som duschen av blomsprutan, eller de första minuterna med en fryst vetekudde över nacken. Ändå alla ack så välbehövliga, för att inte säga nödvändiga, i den närmast olidliga värmen.
På balkongen mitt över vajar ett sprött, torrt träd i den svaga vinden. Kanske har det dött, precis som så mycket annat den här sommaren. Bränder härjar vilt i skogarna och även i staden hörs brandkårens högt ljudande sirener oftare än annars. Vad har vi gjort med vår vackra planet? Kommer den att överleva mänsklighetens dumhet? Tankarna far innan de abrupt bryts av. Kyrkoklocksspelets kvällssommarpsalm tar över medvetandet. Psalmen som, efter år av spelande på samma klockslag under den ljusaste årstiden, alltid fastnar på hjärnan, även om namnet och texten är och förblir en gåta.
I andra rum ligger katterna lojt utsträckta och slumrar. De rör sig minimalt under dagarna, för att möjligen vakna till liv en stund när solen gått ner. Precis som människorna omkring dem. Handlingskraften är noll. Borde, men … orkar inte! Inte ens saker som kräver minimalt med fysisk ansträngning. Meddelanden skrivs inte, samtal förs inte. Inga böcker blir lästa, inga filmer sedda. Hjärnan är lika seg som kroppen. Allt som går är att lyssna till stadens ljud. Renoveringarna, kyrkklockorna och sirenerna. Men också … det smattrande ljudet av en motorcykel och det omissigenkännliga brölet av en sportbil som drar iväg. Det vinande suset från bussarnas klimatanläggning, som lika gärna kunde vara tunnelbanans om den gick ovan mark. Klappret som bildas när någon drar en resväska över trottoarernas gatsten. Det nästintill likljudande klappret av hästhovar på asfalten. Gatubelysningens tickande, musik från öppna fönster och samtal från förbipasserande.
Men samtidigt, någonstans mitt i allt detta, skapades dessa ord. Som alltid utan ansträngning. De bara fanns där. Färdigformulerade spelas de upp inombords. Redo för att nedtecknas.
Lämna en kommentar