.. skriva. I min hjärna spelas de eviga dialogerna upp. De där samtalen som aldrig kommer att föras. Om och om igen. Med en liten variation i varje omspelning. För jag kommer ju aldrig kunna veta vad personerna kommer svara. Jag hittar på ett svar … och ett nytt … och ett nytt … och…

.. till … ja, vaddå? Går det att säga farväl till något som har varit en illusion? En dröm? En fantasi, skapad ur något … Vad vet jag inte? Önskan? Eller går det att hålla fast vid något så flyktigt? Det där, som inte var en verklighet. Det som aldrig heller skulle bil en. Och…

.. dagar kvar. Till det mest galna jag någonsin gjort. Men det är dags nu. Jag känner det i hela mitt väsen. Tecknen kom, och jag tog till mig dem. Det har mognat under så lång tid, i väntan på det som gjorde det galna helt rätt.  Med tre personer. Den ena ännu okänd. Och det är…

.. och ner i känslornas berg- och dalbana. Tvära kast. Trötthet, nöjdhet, tristess, glädje, irritation, lycka, hopplöshet och hoppfullhet, skuld, tacksamhet. Men sammantaget borde allt detta bli ok, right?

.. hur en del personer kan framkalla ett inre mörker med dess blotta närvaro. Likt klor som river i mig för att dra ur mig allt ljus, allt hopp, all glädje. Som en skugga som vill kväva mig. Och detta utan att gjort något. Utan att ens ha tilltalat mig. Medan andra är precis tvärtom. Minsta…