.. skriva.
I min hjärna spelas de eviga dialogerna upp. De där samtalen som aldrig kommer att föras. Om och om igen. Med en liten variation i varje omspelning. För jag kommer ju aldrig kunna veta vad personerna kommer svara. Jag hittar på ett svar … och ett nytt … och ett nytt … och kommer på något nytt att säga … med nya svar från de andra. Från de andra, som i verkligheten aldrig kommer höra mina ord … Fast jag vill. Tror jag …
Och ett evigt analyserande av tankar. Av känslor. Vill veta varför. Varifrån de egentligen kommer ifrån. Kan inte släppa. För allt har sitt ursprung, right? Varifrån kommer glädje och lycka? Varifrån kommer sorg och rädsla? Vad är kärlek och vad är hat? Egentligen?
Folk blev oroliga för det förra inlägget. Jag förstod aldrig riktigt varför. Det där … det här … är ju jag. Känslor och tankar som lever om i mitt inre. Som vågor på ett stormigt hav. En doft, ett ord, en syn … allt kan trigga det. Det är inget konstigt. Inte för mig. Likt en kameleont döljer jag dem för det mesta för min omgivning. För att skydda dem från stormen? Vad vet jag. Men ibland, då får de utryck i det skrivna ordet. När de måste ut på nåt sätt. Orden flödar på skärmen, jag tänker inte. Jag skriver det som kommer. Fingrarna rör sig automatiskt på tangentbordet. Och så måste det få vara, oavsett om det skrämmer några.
Och jag vill skriva mera. Skriva dialogerna som aldrig blir sagda högt …
Lämna en kommentar