.. hur en del personer kan framkalla ett inre mörker med dess blotta närvaro. Likt klor som river i mig för att dra ur mig allt ljus, allt hopp, all glädje. Som en skugga som vill kväva mig. Och detta utan att gjort något. Utan att ens ha tilltalat mig.
Medan andra är precis tvärtom. Minsta livstecken från dem räcker för att ge mig en energiboost utan dess like. Allt känns enkelt. Jag blir oslagbar. Världen är ljus. Och det har varit så från första sekunden vi möttes.
De är inte vanliga, nån av dem. Och jag känner mig så djupt orättvis och elak.
Lämna en kommentar