.. pratar om livet.
Om det som gör det möjligt. Det som samtidigt tär.
Det vi aldrig slipper.
Vi pratar om kampen vi dagligen för.
Mot andra. Mot våra kroppar. Och mot oss själva.
Vi pratar om sveket.
Från de som är oss nära.
Från samhället i stort.
Vi pratar om skulden.
Vi pratar om sorgen, ilskan och glädjen.
Vi pratar om döden. Och vi pratar om kärleken.
Vi pratar om det inga andra kan förstå.
Om det som andra inte vill höra.
Vi räds inga ämnen.
Det finns inga tabun.
Tårar rinner.
Och ångesten – som obarmhärtigt sveper in – motas bort med vin.
Det är tungt, så tungt.
Men det som tynger blir samtidigt lättare.
Och vi vill bara prata mer.
Det är så obeskrivligt vackert.
Och jag tänker på hur mycket andra missar.
Ni som aldrig pratar.
Lämna en kommentar