.. är bedövande. Som alltid efter för mycket intryck. En rolig fest, en konsert, en dag med möten eller bara för mycket spring kring arbetsplatsen. Länge, länge trodde jag att alla hade det så. Detta brus i huvudet som mest kan liknas med det som vi i vår familj kallade ”myrornas krig” på TV. Den svartvita flimrande bilden med det knastrande, brusande ljudet som kom när det var fel på sändningen. Men jag har insett att det nog bara ett fåtal som vet vad jag pratar om.Det är som om alla ljud, ord och meningar som nått mina öron under dagen spelats in på separata ljudspår. Och de sätts igång samtidigt, oftast när lugnet lägger sig. På repeat. Om och om igen spelas de i ett enda mish-mash som fyller hela mitt jag. Har jag tur klingar de av efter några timmar. Har jag tur spelas bara några spår upp samtidigt. Men det kan också vara hundratals ljud som spelas i dagar. Och de går inte att stänga av. De tystnar först efter tillräcklig tid i tystnad. Och det är omöjligt att tänka en enda tanke, att formulera ett endaste ord, att lyssna vad någon annan säger under tiden bruset är som värst.
Med synintrycken är det annorlunda. De lagras inte, snarare tvärtom. Jag slutar ta in. Mitt fokuserade synfält blir mindre och mindre. Det mesta blir till en suddig sörja av färger och ljus. Omöjligt att minnas något av.
Mina övriga sinnen förstärks. Jag klarar inte det andra tycker doftar gott. Det är stickande starkt. Allt smakar så mycket att jag tappar hungerkänslorna. Huden känner allt. Minsta veck, lapp skaver. Gör ont. Jag kan inte värja mig för andras känslor, trots att det ibland är många mil mellan oss. De sköljer över mig, deras känslor blir mina och jag klarar inte att sortera vems som är vems.
Systemet stänger av. Jag försöker hitta första bästa flyktväg. In i mörkret, in till tystnaden. Men väl där börjar ju mina inre bandspelare ljuda. Känslorna blir än starkare. Stormar. Tankar far. Runt, runt. Centrifugen går på högvarv. Obekvämt. Allt känns och gör ont. Tårarna kommer när det är som värst. Jag vill fly igen. Men det finns ingenstans att fly. Det är bara att härda ut tills bruset klingat av, synen åter blir klar och jag kan särskilja känslorna igen.
Lämna en kommentar