stoff by:jessma

.. är sega. Armarna är tunga. Det har varat länge nu. Längre än vad det brukar och jag börjar inse att det nog är början på ett slut. Att sättet jag formulerar mig inte kommer att fungera så värst mycket längre. Orden kommer inte att kunna skapas på vägen från hjärnan till händerna. De måste istället vara färdiga från början. Färdiga att uttalas. Högt och tydligt.

Det skrämmer mig. Ord som sägs hörs. Av folk som inte är ämnade att höra. Ibland för att det är en nödvändighet, för att meningarna ska hamna där på pappret eller skärmen. Ibland av misstag. Men … de hörs också av mig själv. Och det skrämmer mig nästan mer. Aldrig mer den där rofyllda tystnaden, då jag som närmast hamnar i trans, medan det som tumlar runt i mitt inre skrivs ner mer eller mindre per automatik. Den där tystnaden, som jag är så beroende av för att jag ska kunna omvandla mina tankar till någonting som kanske går att förstå. För att mitt inre kaos ska kunna bearbetas. För att jag ska veta vad det är jag egentligen känner. Ett av mina livselixir håller oundvikligen och obarmhärtigt på att ta slut. Och jag letar desperat efter mer.

Kanske är det därför orden har tystnat. Därför jag inte skriver det där som har skrikit och vrålat på mig under så lång tid nu. Vars rop på frigivning jag totalt ignorerat. I ett naivt försökt att blunda för verkligheten. Men nu finns ingen återvändo. Den brutala verklighetens ord slet bort mina skygglappar. Tankarna far genom mitt inre, genom mina känslor, och når det som är fängslat inom mig. Som sitter så djupt, så fast. Det som måste fram. Som måste ut.

Jag letar bland allt det som är mörkt. Bland krigare som stupat, som så många andra före dem, här i frontlinjen av det som kallas livet. Och jag försöker tappert värja mig för funderingarna över vem som står på tur. Tanken krälar sig vidare. Det dunkla, nattsvarta tar inte slut. Nackskottens tid tycks ändå tillslut ha nått oss. Och sorgen, oron, ilskan, hatet känner inga gränser. Det väller – bubblande, kokande – över inom mig tills jag utmattad bara stänger av. Det jag siar om ska ske i framtiden får ske när det händer. Det finns annat som vill ut.

Och då plötsligt, i andras ord, finner jag den överraskande flykten. En väg till frihet för det som varit fast. Jag gläds åt det lättsamma i berättelsen som andra säger är tung. Genom andras tankar lättas min själ. Jag lyfts av att läsa det jag kunde ha skrivit själv. Att äntligen se det, som surrat en ständig entonig melodi inom mig, på pränt. All den frustration, all den uppgivenhet, all den styrka och envishet. Det som finns hos mig finns så ock hos andra. Andra, som vet hur oerhört lätt det är att tappa bort sig själv bland alla ögon som sett en, alla öron som hört och alla händer som tagit i en … alla dessa händer … Vissa avskyvärda, andra okej, en del som gett trygghet.

Men mitt bland alla som har sett, hört och tagit så finns också de där. De som betyder så oerhört mycket att det nästan är löjeväckande. De där ytterst få som får en att glömma allt. Med dem i närheten finns inga fingrar och armar som tappar i styrka. Inga fallna soldater. Och inga liv som slås i spillror av maktgalna överheter. Det finns bara möjligheter och kraft.

Utan dem hade jag aldrig funnits. Utan dem hade jag aldrig klättrat, aldrig överträffat mig själv. Vet de om det? Vet de om betydelsen av dem själva? Av att de såg, och ser, mig? Mig, jag, mitt verkliga jag? Bara jag som den jag är. Jag på riktigt. Den som, vid kurragömmaleken, gömmer sig mellan den stora stenen och staketet som hindrar oss från att falla nerför stupet. Den som sorterar vykorten i ställningen vid kollots reception för att de var i oordning. Den som växlar brev med funderingar om gröna larver och den som smiter iväg från skolans område på rasten. Den som festar utan en tanke på morgondagen och som lär sig dricka kaffe på kuppen. Den som hälsar på tången. Den som låter den lenaste sand strila genom fingrarna på det galnaste av äventyr…

Och det, som formulerats förr utan att delas, når mig nu åter med full kraft. Orden, som redan fanns skrivna där inom mig, känns plötsligt mer sanna än någonsin. Och jag vill skrika ut dem till den av de där som är nu. Den av de där de var skrivna till från början …

Likt en vampyr suger jag min livskraft från dig.
Men ditt blod, ditt liv, är ditt att behålla.
Det är dina ord som är min föda.
Din lukt, din beröring likaså.
Din blick och din själ.

Utan dig blir jag en spillra.
Utan allt som är du förgås jag.
Skrumpnar ihop. Förvandlas.
Monstret i mig väcks. Mörkret kommer.
Jag kan inte tänka, inte handla rationellt.
Jag törstar. Svälter.

Du får aldrig försvinna.
Du är på riktigt mitt starkaste livselixir.

Jag älskar dig för det.