.. kom behovet att skriva. Att uttrycka den där känslan. Den som smyger sig på. Det jag känner redan nu, fastän det som skapar den ligger i framtiden. Nära eller längre bort. Men det kommer ske. Och sorgen blandas med ilska inför det.
Känns det bra att krossa andras liv? Att plåga? Är makt verkligen så viktig? Och trodde ni att kunde lura oss? Att vi inte skulle se att det kommer att ske? Sakta och säkert har ni hamrat och mejslat. Med ett naivt hopp att vi skulle tro på att ni bara putsar fasaden till nåt solitt. Men det är så tydligt att det är skrattretande; ni vill inget än att upplåna alla rester av det. Av oss …
Och snart har ni lyckats. Med er makt och era tomma ord. Livet är trots allt bara för vissa …
Hat är ett starkt ord, men jag hatar faktiskt er.
Och jag inser att jag måste leva medan det går. Ska bara torka tårarna först.
Lämna en kommentar