.. i ryggen kom så till slut. Jag visste det redan från början. Det var bara en tidsfråga. Även om jag hoppades. Ville tro att ärren jag redan hade, talrika till antalet, inte skulle få sällskap av ytterligare ett.
Kanske var det inte din mening. Kanske snubblade du bara i din egen förvirring. Kanske sitter du någonstans och ångrar dig bittert.
Likväl sitter kniven där. I ett blödande, smärtande sår. Likt de gamla ärren kommer så även detta att fortsätta värka i tidens oändlighet.
Jag önskar så att du bara låtit mig leda dig genom mörkret istället. Men så är livet. Och jag bygger högre murar.
Lämna en kommentar