.. och åter tusen … nej, miljontals bitar framför mig. Jag tar upp en. Vänder. Vrider. Försöker hitta en annan bit som den kan passa med. Pusslar. Små, små öar sitter ihop. Vad visar de? Vet inte. Nånting abstrakt. Vad den hela bilden är går omöjligt att säga. Kommer jag någonsin få se den? Tvivlar. De lösa bitarna, de som inte hittat sina grannar, känns så oändligt många. Samtidigt växer öarna. Kanske har jag till och med större öar än de flesta andra? Kanske har jag sett kopplingar andra inte ens vet att de kan leta efter? Jag känner mig ändå frustrerad. Jag vill ju förstå. Jag vill se. Lägga pusslet klart. Kanske slutar då mitt inre med sitt ständiga analyserande, sina invecklade tankebanor, allt sitt om och men, sitt å ena sidan men å andra sidan fast om man ser det från det här hållet … Men så fort en bit är lagd ändras bilden. Och en annan bit dyker upp ur tomma intet.
Jag vill beskriva det jag ser. Det jag tror jag ser. Bitarnas mönster, deras sammanhang. Deras inbördes ordning. Jag tror det är nåt vackert som gömmer sig där bakom. Något som jag skymtat. Men bitarna bildar inga ord. Mina försök blir halvfärdiga. Knappt det. De flesta surrar bara i mitt inre.
Fast jo. Det är vackert! Det kan jag säga.
Lämna en kommentar