.. du bara visste hur många samtal vi har haft med varandra. Långa och ingående. Djupa och känslosamma. Jag kommer inte ens ihåg vissa av dem längre. De är för talrika till antalet.
Du har aldrig hört mina ord. Inte dessa i alla fall. Aldrig svarat på mina frågor. Samtalen fastnar i mitt inre. Det där som jag så gärna skulle vilja säga dig når aldrig min mun. Det är som om meningarna sprängs i bitar i det ögonblick de skapats. Pang! Likt en tappad kristallvas krossas de i tusen och åter tusen bitar innan jag ens gjort ett försök att forma mina läppar till ljud. Enbart stoffet finns kvar. Inombords. Det svävar runt som i ett tyngdlöst vakuum. Aldrig får det ro. Det maler och maler. Bildar nya ord, meningar och samtal.
Samtalen förs alltid i min ensamhet. På något konstigt, ironiskt sätt är det nämligen din frånvaro som skapar dem. Det är först när inget annat stör som tanken och känslan hinner ikapp det som sinnena tidigare tagit in. Jag ser saker klart. Jag förstår plötsligt. Och jag känner. Jag vill berätta om det … säga dig allt.
Och så möts vi åter. Det jag sagt till dig i tanken är borta. Vi pratar om annat, om mycket, men om säkra saker. Saker som jag klarar av att tänka ut, säga och processa samtidigt. Saker där jag inte samtidigt måste hantera en stark känsla. Min reaktion när det trots allt händer är ändå knappast till nytta för någon.
Kanske har du sett det ske. Jag stelnar till, fryser fast. Jag stirrar glasartat. Likt ett skrämt rådjur framför en bil med ljusstarka lyktor. Någonstans vet jag att jag borde reagera annorlunda. Borde säga nåt. Som tröst, till försvar, i ilska, av kärlek. Men alla känslor har tagit över mitt system, min kropp och min tanke. De fyller hela mitt jag. Alltet är kaos. Det är syntax error.
Skulle jag i detta tillstånd ändå försöka säga något blir det bara fel. Min styrförmåga är borta. Tårar, skrik och ofullständiga meningar är det enda jag med näppe skulle kunna producera. Jag låter bli. Besparar dig upplevelsen. Startar om.
Och sedan i ensamheten så bildas ju naturligtvis replikerna i huvudet. Så otroligt klara och raka. Vackra. Precis det jag skulle behövt säga då för att du skulle förstå.
Det enda sättet för mig att fånga de flyktiga orden är via skriften. Det har du nog noterat. Ett brev, ett SMS, här på bloggen. Det går inte alltid. Och aldrig till fullo. De är för snabba för att fingrarna ska hinna. Men ändå tänker jag att jag en dag ska försöka sätta samtalen på pränt. Så att du får läsa dem om du nu inte får höra det jag verkligen vill säga.
Eller så är det så att du ändå har förstått. Att du på något sätt hört mina tysta ord …
Lämna en kommentar