.. av grå dimma klamrar sig fast vid min kropp. Vill hålla fast mig i det råa, mörka. Jag kämpar emot. Vill därifrån. Rör mig bortåt, fortare och fortare. De klibbiga tungspetsarna slits en efter en bort från min hud, mina kläder, med ett ilsket vrål.
Till slut är jag fri. Jag andas med lätthet. Världen är klar.
Men färden varar inte i evighet. Det gör den aldrig. Jag får vända om. Jag känner den råa och och fuktiga luften framför mig. I takt med att stadens ljus tornar upp sig sprider dimman ut sig. Tar emot mig med sina öppna armar. Omsluter mig. Som den alltid gör.
Jag accepterar. Och inväntar mitt nästa flyktförsök.
Lämna en kommentar