.. är här. På så många sätt. Blåsten har hårdnat. Ett grått täcke lägger sig över staden. Mörkret tar över.
Det är en konstig höst. Saker sker i världen omkring mig. Saker av ondo, saker som skadar. I kropp och i själ. Men, ännu, inte hos mig. Utan hos andra. Och jag ser på, likt en publik på ett drama.
Jag betraktar skådespelet. Vet att det finns de som ser och känner det samma som jag över scenerna som spelas upp. Men … inte här. Inte nära. Ingen delar min upplevelse i nuet. Tomheten, ensamheten smyger sig på.
Jag sveper in mig. Lager på lager. Jag gillar att vara i min kokong. Betraktande. Reflekterande. I den försvinner ensamheten trots att den stänger andra ute. Den värmer i väntan på ljuset. I väntan på våren. Själen får läka i fred från såren som höststormarnas teater skapat.
Lämna en kommentar