stoff by:jessma

.. är nu ett minne blott. Ett fantastiskt minne! Det var en otrolig resa och upplevelse. Jag kommer aldrig någonsin med ord kunna beskriva hur det var. Inte ens med bilder. Det är något som måste ses, kännas, luktas, smakas och höras med egna sinnen. Och delas med andra. För att kunna minnas tillsammans. Jag delade min upplevelse med tre fina personer. Tre personer som gjorde min dröm möjlig. K, Skalman och The big man. Mitt största, varmaste tack till er. Ni är fantastiska!

Men jag gör ett försök att beskriva vad jag upplevt. Multiplicera det med tusen och kanske det liknar sanningen. Något.

Resan ner var som resor med flyg är mest. Dryga, långa och obekväma. Ett vridet knä skapade ett visst krångel under resten av vistelsen, men det var samtidigt något jag hade räknat med. Helt utan skavanker kan en ju inte vara efter ett äventyr. Det var så värt all värk och trötthet. En petitess i sammanhanget.

Vi sov en natt på flygplatsen i Johannesburg innan sista planet till Maun gick. Ett bra val. Jag hade inte orkat annars. Efter landning på den pyttelilla flygplatsen (med ovanligt bra flygplans-rullstol) hämtade vår guide Spokes upp mitt följe och ett italienskt par i sin stora, anpassade jeep/buss. Lift upp och säker fastspänning för rull-stolen. Jag var den enda som satt relativt still i bilen resterande dagar. Ett kort stopp vid ett apotek för inhandling av lite smärtstillande och förband hann vi med innan färden mot vårt första läger – Moremi area vid Okavango Delta – började.

En kort bit var det asfalt, sen började grusvägen. Det skakade. Föga visste jag då att grusvägar faktiskt inte alls är särskilt guppiga. Allt är relativt.

Efter ett tag nådde vi en grind. Staketet skilde de tama djuren – åsnor, getter, kor rörde sig fritt kring vägarna – från de vilda. Jag antar att vi i ungefär samma tidpunkt förlorade vår möjlighet till kommunikation med omvärlden. Täckningen i mobilerna försvann. Från och med nu var vi i vildmarken. Och mycket riktigt. Det dröjde inte länge förrän vi såg vår första impala, giraff, elefant och zebra. Så nära de var, så vackra. Termitstackar fanns överallt. Den första upplevelsen av naturen i södra Afrika är nog alltid speciell. Det som så länge bara varit en dröm började kännas verkligt. Men vi hade ändå ingen aning om vad resten av vistelsen skulle uppbringa.

Planet hade varit försenat. Vi skulle hämta upp ett engelskt par någonstans i bushen. Spokes hade bråttom. Det gick inte att köra mer än högst 50 kilometer i timmen på vägen, men det kändes mer som 150. Någonstans hämtade vi en tunna vatten. Sedan for vi djupare in i bushen. Grusvägen ändrade karaktär. Det blev istället sand/stelnad lera och någon typ av justering gjordes vid hjulen. Farten sänktes till ungefär 30 km/tim. Men det guppade rejält och jag började förstå att det skulle bli vardag de följande dagarna.

Det engelska paret blev som tur var upphämtade av en annan bil. Istället jagade vi mot solnedgången och mörkret som snart skulle infinna sig. Spokes ville att vi skulle komma till lägret medan det var ljust. Det gick inte riktigt. Vi möttes av en lägereld och ett dukat bord mellan tälten som skulle vara våra hem under en veckas tid. Mer kunde vi inte se i mörkret.

Spokes berättade under lägereldsdrinken (Gin & Tonic var standard, även om jag själv föredrog Coca-cola) att vi skulle få höra mycket ljud under natten. Flodhästar som brölade, elefanter som trumpetade, hyenor som ylade, grodor som kväkte och syrsor som spelade. Han sa åt oss att njuta av upplevelsen även om det var ovant i början och kanske skrämmande. (När Bobby, den engelska mannen, tog sin eftermiddagstur dagen därpå insåg vi att det kanske inte varit flodhästar riktigt så nära som vi först trott. Han snarkade kolossalt.)

Vi var som sagt i ett delta, ett träskmarksområde. Vattnet var nära. Krokodiler fanns i närheten, likaså lejon och andra rovdjur. Det fanns inga vapen, inga stängsel. Djuren flydde oftast när de såg ljus. Pannlampor var därför ett måste när vi skulle röra oss ute i mörkret. I tältet skulle vi vara säkra. Och konstigt nog kändes det verkligen så. Ett tunt tyg/myggnät skilde oss från de vilda djuren medan vi sov, men jag var aldrig rädd. Djuren levde sitt liv parallellt med vårt. De tog ingen notis om oss så länge vi inte la oss i deras förehavanden.

I lägret fanns personal, 5-6 stycken. En kock, ett par servitörer och ett par chafförer. Alla gjorde nog diverse andra saker också. Det var bara att säga till så hjälpte de till. Fixade dricka, drog rullstolarna över sanden, hämtade vatten att tvätta sig i. De lärde sig direkt våra namn och vad vi föredrog. Maten var otroligt god. Det var fascinerande att se och äta det de lyckades göra över öppen eld i det primitiva köket. Mycket kött och grönsaker tillagades men även bröd och desserter bakades. Den godaste rätten fick vi sista kvällen på safarin. Den Botswanska nationalrätten – pap och seswaa – en polenta-liknande gröt med en mör köttgryta/-sås och grönsaker. Den åts med händerna. Och till efterrätt en chokladtårta som kocken Kelly slängt ihop eftersom det råkade vara Spokes födelsedag. Under tiden hon lagade mat slängde vi ihop en present – en safari-parlör på svenska. Spokes hade tidigare nämt att han tyckte svenska lät vackert och gärna ville lära sig. Tror, eller hoppas åtminstone, han blev glad för den.

Tidigt varje morgon kom personalen och väckte oss inför förmiddagsturen. För mitt gäng blev det klockan 5 för att vi skulle hinna bli klara till soluppgången runt klockan 7. De andra gästerna fick ”sovmorgon” till klockan 6 då de var lite snabbare. Jag svor små ramsor till dem som plockat bort alla varma kläder ur min resväska. Det var fruktansvärt kallt att klä på sig i den kyliga och mörka morgonen. Runt 12 grader gick det ner till på natten, och även om tälten var lyxiga relativt sätt så fanns där ingen värme. Mössa, vantar och dunjacka hade inte varit fel. Istället satt en del av oss insvepta i filtar vid lägerelden och försökte huttrande få upp värmen under frukosten.

Inte heller fanns det särskilt mycket ljus att tillgå efter mörkrets inbrott. En lykta per tält, som fick flyttas mellan sovrummet och badrummet. (Efter ett par dagar kom någon på att ta med sig lyktan från det andra tältet när jag skulle förflyttas/byta om. Helt klart att föredra att folk såg vad de gjorde.) Tältet var alltså avdelat. I ena delen stod de två, relativt höga, tältsängarna, som jag tyckte var väldigt sköna. Det kan i och för sig bero på att jag var ordentlig trött varje kväll när det var dags att sova. Halv nio på kvällen var nog det längsta jag orkade vara uppe till. I andra delen av tältet fanns en porta-potti, en hylla och en ställning för duschsäcken. En vadderad regissörsstol med hål gjorde det möjligt för mig att sitta på toan. Handfat fanns utanför tälten. Men det fanns inget rinnande vatten. Det var befriande att släppa på alla hygienrutiner. Och alla var mer eller mindre lika skitiga. Det spelade ingen roll i vildmarken. Dammet från turerna i den öppna bilen la sig väl till rätta i alla skrymslen och vrår på våra kroppar och i våra kläder.

Dagarna började som sagt tidigt. Strax efter soluppgången gav vi oss ut för att leta djur och se oss omkring i området. Det var fortfarande kyligt och eftersom bilen var öppen var det filtar som gällde. Runt fika-pausen vid 10-11 började värmen komma. Filtarna och de tjocka kläderna försvann. Det var behagligt fram till lunch, då vi var tillbaka i lägret för mat. Eftermiddagen var otroligt varm. De flesta sov middag i sina tält. Jag tyckte det var för varmt där inne utan satt hellre ute i skuggan. När eftermiddagsfikat serverades vid 15.30 började det bli behaglig temperatur igen. Eftermiddagsturen började strax därefter och vi var ute fram till solnedgång (då det åter igen blev kyligt). Ibland stannade vi till för en drink/dricka. Utsikten var fantastisk på alla våra rastplatser, och det fanns alltid en eller flera djurarter i närheten som vi kunde betrakta. Ibland väldigt, väldigt nära.

Vi stannade i det första lägret i tre nätter. Det var ett speciellt område. Det var omöjligt att veta vilka av vägarna som var torrlagda och vilka som låg under vatten. Kartorna ritades om vart tredje år. Att Spokes kunde hitta är en gåta. Bilen var otrolig. Den tog sig genom lös sand, lera och … vatten. Jag dåsade till en morgon, bilen gungande vaggade mig nästan till sömns, men när jag insåg att vattnet vi körde genom nådde upp till dörrarna vaknade jag minst sagt till liv.

Vi lämnade både området och personalen den fjärde dagen för att ta oss till vårt nästa läger – Savuti Area i Chobe National Park. Personalen stannade i Okavango för att ta emot ett nytt gäng och slippa flytta alla tält i onödan. Det blev en lång tur, runt 10 mil. Och det gick inte att köra fort.

Omgivningen ändrade karaktär. Det blev torrare. Klippor/berg började torna upp sig. En mindre flod/kanal, Savuti Channel, fanns dock. Den hade blivit vattenfylld igen så sent som 2009. Vi åt medhavd lunch invid den. Tittade på fåglar och trollsländor. Sedan körde vi runt en stund på området. Det var mitt på eftermiddagen och solen var stark. Jag höll på att svimma av värmen. Vi fick skynda oss till lägret. Problemet var att det inte låg där Spokes fått besked att det skulle ligga. Han verkade dock känna de flesta andra guider och vi hittade ändå ganska snart rätt. Jag piggnade som tur var till igen efter lite svalkande skugga och dryck.

Nästföljande dag åkte vi runt i området. Savuti hade för länge sedan varit en stor sjö, och det syntes tydligt att vi åkte på en sjöbotten. Längs med sidorna fanns sluttningar, de tidigare strandkanterna. Förutom ett rikt djurliv fanns här också många Baobab-träd, en enorm suckulent, och grottmålningar från långt, långt tillbaka i tiden. Tydligen var området poppis bland rovdjur. Vi letade förgäves efter en leopardhona med ungar som var gömda i en klippskreva. Men andra djur såg vi naturligtvis. Och insekter, speciellt flugor, som konstigt nog var mer talrika här än i det våta Okavango Delta. Kanske de höll sig vid vattnet där?

Det var nu viktigt att vi var tillbaka i lägret i tid. Bestämmelserna var annorlunda i Chobe än i Okavango, mycket hårdare. Staten bevakade Chobe, medan det var kommunen som hade hand om Okavango. I Chobe fick vi enbart rasta på utmärkta platser och inga fordon fick vara i rörelse efter solnedgång. Det gjorde att färden hem på kvällen gick extra fort och var lite mer guppig än annars. Eftersom bilen var öppen fick vi också se upp för grenar som piskade in, även om Spokes var otrolig duktig på att manövrera bilen förbi dem.

Efter den andra natten i Savuti gav vi oss iväg till vårt sista läger. Även detta låg i Chobe National Park, men sju mil bort vid Chobe River. Återigen ändrades landskapet. Första delen av resan dit gick på en extremt sandig väg. Delvis genom skog. Sandens färg varierade, från mörk grå till ljus beige och stundtals röd. Sand blev min souvenir från resan. Andra plockade fröstänglar, stenar och blad. Efter ungefär halva vägen kom vi ut på en asfaltsväg. Det var den rakaste, längsta väg jag någonsin sett. Mil efter mil utan en krök. Vid en port till nationalparken stannade vi sedvanligt för att Spokes skulle ordna med papper. Vid dessa stopp passade folk också på att gå på toaletter med vatten. Lyx! Denna gång åt vi även vår medhavda lunch innan vi sa farväl till det engelska paret. De skulle vidare till vänner i Kasane hemfärd dagen därpå. De glömde dock kvar sina väskor i vår bil … Spokes skakade mest på huvudet. Vi kunde inte kontakta dem. Vi körde vidare på den långa, raka vägen. Kanske skulle de upptäcka sitt misstag och vända om? Vid infarten där vi skulle svänga av stannade vi till. De lyste med sin frånvaro. Spokes kunde istället snart stoppa någon han kände som skulle till stan och överlämnade väskorna. Problem solved! I alla fall för oss.

Under resan till Chobe River mötte vi första gången civilisationen sedan grinden utanför Maun. Plötsligt fanns mottagning en kort stund på mobilerna. Vi kunde meddela att vi levde till våra närmaste. Men det kändes konstigt. Världen och vardagen hade snabbt försvunnit från mitt medvetande. Det fanns inga dagar, inga datum. Bara naturen och dess skiftningar mellan gryning, dag, skymning och natt. Mellan kyla och värme. Mellan sol och måne. Och den mest fantastiska stjärnhimmel jag skådat. Vintergatans armar sågs tydligt bakom alla tindrande ljus på den svarta natthimlen.

Vi körde åter in i Chobe National Park. Här var det grönt och floden bredde glittrande ut sig nedanför oss. Även här visade det sig att vårt läger var flyttat. Inte av dubbelbokning utan av att de ibland tvingas göra det för att låta naturen återställa sig. Och för att hindra att aporna blev alltför närgångna. De lärde sig tydligen se skillnad på män och kvinnor. Män schasade oftast bort dem medan kvinnor oftast bara skrek. Det var därför lättare att sno mat från kvinnor.

Denna gång hade personalen flyttat hela lägret från Savuti under tiden vi tittade på omgivningarna längs vägen. De var inte helt klara när vi kom fram men jag imponerades ändå av hur snabba de fick ner och upp allting. Våra toaletter hade inte kommit så jag fick chansen att kissa i det fria bakom tältet. Regissörsstolen gick ju att ställa där också. Bara det en upplevelse.

I detta, vårt sista, läger var insekterna än värre. Först kom flugorna. De byttes sedan ut mot bin i massor som tydligen ville åt vattnet i våra handfat. Myror kryllade utanför tältet. På kvällen dök det upp skalbaggar. Bromsarna var enorma. Men det fanns även vackra fjärilar. Och jag var inte helt hysterisk trots allt. Men krypen bevakades noga och någon fick hålla sig i min omedelbara närhet hela tiden. Och jag klarade resan utan ett endaste myggbett. Malaria-profylaxen kändes lite onödig, men men …

Under vår sista hela dag i Botswana ingick en båttur på Chobe River. Vi åkte redan 12.30 till Kasane för att hinna med den. Kasane är intressant ur den synvinkeln att det är den enda stad där de vilda djuren inte är avskilda från människorna och tamboskapen. Och mycket riktigt såg vi vårtsvin mellan husen. När vi kom fram till bryggan och jag såg den smala träspång med, vad jag trodde, extremt branta trappan ner till båten undrade jag vad jag höll på med egentligen. Men det var inte så farligt. Det var ingen trapp, utan en ramp. Brant förvisso men det funkade. Båten hade steg, men breda, så det funkade också. Och all oro var som bortblåst så fort vi kom ut på vattnet. Båt i sig är en underbar känsla. Detta var fantastiskt. Så nära vattenytan, så nära djuren.

Det är så svårt att säga vad som var bäst under safarin. Varje dag såg vi nya arter. Det var djur överallt. Bara några meter ifrån oss. Helt omöjligt att förklara. Djuren blev tillslut vardag. Impalorna noterade vi knappt mot slutet. Dagarna tävlade i att överträffa varandra och ge oss den bästa upplevelsen. Ingen dag vann. Vissa saker etsade sig dock fast mer än andra.

Elefanten som ryggade tillbaka precis vid vägkanten när vi kom körande på en av de lite bättre vägarna. Flocken med dussinet giraffer runt vår bil. De två hyenorna som sprang längs vägen mot lägret efter mörkrets inbrott. Spokes sa att de antagligen känt lukten av vår mat och är på väg dit. Vem skulle komma först? De var snabba som attan. Att försöka somna om efter att fått veta att en annan hyena var tre meter utanför myggnätet klockan fyra på morgonen. Elefanterna några meter från bilen med den vackra solnedgången i bakgrunden. Lejonhanarna som slappade i skuggan 10 meter från oss. Lejonflocken som nyss fällt en buffel som de låg och knaprade på. Vervet-aporna som hängde i träden ovanför lägret och som tog alla chanser att norpa mat från köket. När vi äntligen såg en leopard (jag fick tårar i ögonen)! Den fyra meter långa krokodilen, som kan ta en buffel, mindre än en meter från båtens för. Flodhästungen som tryggt låg mellan föräldrarna också bara några meter från oss. Flockarna med elefanter som simmade över Chobe River (där ungarnas snabel var det enda som stack upp ovanför vattenytan) och de sextiotal elefanter som valde att stanna på stranden för att dricka. Giraffer som drack vatten med spretande framben. Strutsarna med ungar. Vårtsvin som sprang längs vägen och fick alla att le. Asgamarna vid de brända resterna av en elefantunge (de bränner dem för att sjukdomar ej ska spridas). Mungos och babianer. Gnuer och bufflar. Zebraflockar. Alla olika antiloper och otroligt vackra fåglar …

Efter sju nätter ute i vildmarken var det dags att säga farväl till lägret, personalen, det italienska paret och Spokes. Och även Botswana. Spokes körde oss till gränsen mellan Botswana, Namibia, Zimbabwe och Zambia. Där skulle vi ta en kort båttur till Zambia, några broar har ännu inte byggts mellan länderna. Den stora färjan tog en lastbil i taget och det stod mängder med transporter och väntade på sin tur. Vi skulle ta en mindre båt. Det låg en inne och jag undrade hur tusan detta skulle gå till. Rullstolen fick omöjligt plats. Men det var visst inte vår. En ny båt kom. Inte mycket bättre den. Fast det var som tur var inte heller vår. Tillslut kom rätt båt. Med nedfällbar landgång och gott om plats. Rullstolen gick smidigt på. En minut senare var vi i Zambia.

Direkt vi klev av märktes en förändring. Försäljare hoppade på oss och försökte kränga grejer. Det var skräpigt. Påsar och tomflaskor låg längs vägen. Vår bil var redan där. Fel bil dock. Detta var en mindre turistbuss, trång och mer eller mindre omöjlig att få ombord mig på. Vi fick vänta ett medan de istället skickade en vanlig minibuss. Gott om plats och jag satt trots allt okej på sätet under den timme färden varade till hotellet vid Viktoria-fallet. Även nu kunde vi se djur längs vägen, om än inte så många. Någon giraff och zebra.

När vi kom fram slogs vi av hur fint hotellet var, även om det bara var tre stjärnor. Vi blev med ens medvetna om hur smutsiga vi var. Hotellet bjöd på iste i väntan på att incheckningen skulle ordnas. Efter en stund kom en personal fram till oss och berättade att hon hade en överraskning. Vi hade blivit uppgraderade till deras fem-stjärniga systerhotell på området. De skulle ordna transport. Golfbilsliknande saker. Som inte funkade med rullstol. Vi envisades med att vilja gå. Efter mycket om och men gick de med på det. Med eskort. Det tog 10 minuter. Jag undrade hur lata deras gäster faktiskt brukar vara, för hela tiden ville de att vi skulle åka med deras bilar.

Under promenaden fick vi veta att det fanns vilda djur på området. Impalor, zebror och apor. Och en krokodil i en damm. Den sades vara skygg och inga andra farliga djur fanns. Ett par av zebrorna stod och betade vid entrén. Vi var mindre än en meter från dem. Det kändes konstigt nog helt naturligt.

Om vi kände oss sunkiga vid det andra hotellet var det hundra gånger värre nu. Mer iste medan vi väntade på våra rum, men denna gång ackompanjerat med en gratis handmassage. Vi ursäktade oss våra smutsiga händer. Det kändes så otroligt stört att vara där. Kontrasten mot tiden i vildmarken var enorm. Våra stora rum låg i anslutning till varann med en tambur emellan. Utanför fanns en butler. På andra sidan hade vi altaner som vette mot Zambezi river och mellan träden skymtade yrande vattendroppar från fallen. Impalor och zebror betade på gräsmattan framför oss. Vi beställde lunch till rummet och njöt av utsikten. Till middagen var det dresscode. Vi fick snabbtvätta och improvisera lite. Detta hade ingen räknat med. Plötsligt kändes det väldigt skönt att ha möjlighet att bli ren igen.

Dagen efter bjöd oss på nya magnifika upplevelser. Viktoria-fallet var verkligen magiskt. Tiden försvann när jag tittade på det. Det var som hämtat ur en saga med de djupa, klippiga ravinerna, grönskan, vattenmassorna som dånade och regnbågarna som bildades när solens strålar nådde de miljontals vattendropparna som yrde i luften. Och kring stigarna på klipporna levde babianer. Deras små ungar! Så nära oss …

Jag ställde in min planerade helikoptertur över fallet. Där och då hade jag för ont och var för trött. Istället följde jag med ”Skalman” för att titta på hans bungy jump från Victoria Falls Bridge. Det var tillräckligt svindlande. Bron gick över 100 meter upp över Zambezi River. Den var ifrån början av 1900-talet. Endast en bil fick köra över i taget. Den skakade bra varje gång det hände och oroväckande klirr hördes. Jag blundade mest hela tiden under tiden vi väntade på hans tur och försökte intala mig att det var säkert att vistas på bron.

På eftermiddagen unnade vi oss varsin massage i lyxiga tält med utsikt över floden och därefter afternoon tea. Utan att ha en aning om vad saker egentligen kostade. Någon växlingskurs hittade vi aldrig. Men, vi var värda det. Oavsett priset. Och det var också befriande. Att strunta i vad saker kostar.

Nästa dag gav vi oss iväg till flygplatsen runt halv elva. Det kan ju tyckas att en internationell flygplats i en huvudstad ska ha en viss standard, men … först funkade inte datorerna. Vi blev manuellt incheckade och fick handskrivna boarding pass. Två gater fanns i den lilla byggnaden. Inga skärmar fungerade och vi blev tillsagda att lyssna på utropen som knappt hördes. Funderade på ett toalettbesök men när jag såg att dörren bestod av ett stort hål beslöt jag mig att hålla mig. Taket var halvfärdigt, här och var hängde sladdar och dinglade. I golvet mitt på flygplatsen var en grop stor som mitt kök grävd. En plastremsa skulle tydligen hindra folk från att ramla i.

Lite försenade kom vi ändå iväg. Flygplansstolen var även här bra även om K fick ryta ifrån när andra skulle ”hjälpa till”. Vi hamnade på världens trögaste restaurang på Johannesburgs flygplats och tog springnota för att hinna med flyget. Ytterligare en mellanlandning i München och 26 timmar efter att vi lämnade hotellet i Livingstone var jag hemma. Trött, men i lyrisk extas över allt jag upplevt.

Resan bokades via http://www.endeavour-safaris.com