.. är hård över Europa. Över Sverige. Ett vidrigt, giftigt, brunt damm sprider sig. Letar sig in i skrymslen och vrår. Lägger sig som en hinna över allt det vackra.
Jag är inte önskvärd menar vissa. Mina kollegor, mina vänner är det inte heller. Många, många mer med oss.
Har folk redan glömt? Allt det fruktansvärda. Det en vill förtränga, men aldrig någonsin får! Aldrig, aldrig, aldrig!
Än är vi fler. Än kan vi kämpa emot. Och de färgglada blommorna lever vidare till trots. Lyser igenom all smuts. Och ger en hopp!
Hjälp till! Sprid de färggranna blommorna. Vänd blåsten och låt det bruna dammet för evigt hamna på havets botten för att aldrig mer komma till ytan.
Låt oss! Tillsammans!
För mig, mina kollegors, mina vänners och främlingen på gatans skull!
Lämna en kommentar