.. över hur andra uppfattar mig. Vilka som egentligen känner mig. Det är så många gånger folk säger att jag överraskar dem, att de aldrig trodde att jag skulle göra en viss sak. Eller att jag som verkar så säker i vissa fall kan tycka saker är fruktansvärt jobbiga. Är jag en sådan skicklig kameleont? Anpassar jag mig så efter den jag umgås med?
Jag skulle vilja säga att jag överraskar mig själv ibland. Men … nej, det jag gör är alltid så jag. Jag klarar inte att göra något mot min natur. Det kväver mig.
För cirka ett år sedan kom jag till flera insikter rörande mig själv. Saker som jag märkt av, men kanske inte lagt så stor vikt vid. För mig var det ju något naturligt. En av dessa saker var HSP-draget. Som alltid snöade jag in på det, precis som jag kan göra på vilket ämne som helst. Jag kan det mesta om det numer. Märker av vilka i min omgivning som har det och vilka som inte har det. Det är trots allt inte alla som gråter av tanken på en solnedgång … eller som pratar med växter som om de vore personer.
Men det finns ett annat drag också. High sensational seekers, eller HSS. Dessa personer letar efter kickar kan en säga. Det kan vara extremsport, droger etc. Utan kickarna blir de uttråkade. Det går dock att vara både HSP och HSS. Ovanligt, men det går trots att dragen verkar vara ytterligheter på var sin kant. Någon beskriver det som att ha foten på gasen och bromsen samtidigt. Eller som en katt som vill bli klappad på magen exakt fyra gånger, den femte gången ger hen ett spel. Det blir ett ständigt växelspel.
Och jag kan konstatera ytterligare en gång att … ja, så är det ju.
- Jag älskar lugnet på landet, i naturen. Men tröttnar ganska fort och vill tillbaka till stan. Där jag blir galen på alla ljud och människor. Och jag vill bort till lugnet igen.
- För mycket social interaktion och för mycket aktiviteter gör att jag avskärmar mig. Vill inte umgås, prata eller hjälpa någon. Ett SMS kan störa vansinnigt. Jag måste få lugn, tystnad, ensamhet. Jag sätter mig hemma och jobbar, går knappt till affären. Men … så går det för lång tid i ensamhet, tysthet. Jag hoppar på aktiviteter och blir engagerad i massa och massor. För att lite senare åter bli överstimulerad och trött på allt och alla igen. Jag går ut och in i en kokong.
- Att behöva utsätta sig för nya saker, människor och sammanhang skrämmer livet ut mig. Ändå vill jag göra det. Det gamla och invanda är ju … ja, gammalt, invant och tråkigt. Hittills har jag t.ex. inte haft ett jobb mer än ett par år. Och mina studier har varit en salig blandning. Vad vill jag egentligen bli? Och detta med att, som sagt, snöa in på saker en kort period innan nästa grej. Tvåltillverkning, typografi, akvariefiskar, dieter (läsa, inte hålla dem), lära sig ett språk … Ja, allt detta och mer har jag intresserat mig för senaste året.
- Jag blir otroligt uttråkad av vardagligt prat. Jag måste få en stimulans av en konversation. Jag söker så att säga en inre spänning. Personella, existensiella, filosofiska och politiska diskussioner kan hålla mitt intresse i timtal. Jag behöver få mina tankar utmanade. Få vända och vrida på perspektiv. Helst ska diskussionsämnena gå parallellt och flätas in i varandra. Tillräckligt med sånt och jag är rätt nöjd. För då blir ju HSPn rätt tillfredsställd också, att tänka och prata är ju lugnt. Fast ibland vill jag ju bara sitta med mina egna tankar i fred. Min inre värld är enorm och kan utforskas i oändlighet.
- Ibland blir det vanliga, vardagliga tråkigt. Jag söker yttre kickar. Utförsåkning – yes! Safari – yes! Massa alkohol på en högljudd bar – yes! Men alltid med kontroll. Det finns i mitt huvud en plan B och C. Jag tar inga risker som inte är väl avvägda. Och när stimulansen är tillräcklig vill jag tillbaka i mitt lugna, trygga hem. Utan folk omkring mig. Tills vardagen åter blir för tråkig.
Så … Detta är kanske förklaringen. Personerna i min omgivning ser kanske inte den dubbla jag. Den försiktige, känsliga sensationssökaren. Den som aldrig hittar balansen mellan för lite och för mycket.
Lämna en kommentar