stoff by:jessma

.. har jag nog alltid varit. En sån som reflekterar över världen, som tänker och lyssnar in snarare än pratar på. När jag träffade min gamla ”fröken” från förskolan för ett par år sedan nämnde hon just det. Att jag redan som 4-åring hade dessa egenskaper. Det var en sak som hade fastnat hos henne (en annan sak var att jag gillade att gå i affärer … hmm …). Det är alltså inte för intet som den här bloggen har det namn som den har.

I den rekrytering jag precis gått igenom sa jag gång på gång att ”nja … det var bra svar, men det kändes inte bra …” och kunde inte ge mer förklaring än så. Efter en diskussion om detta med en av mina anställda föreslog hon att jag skulle kolla in draget ”högkänslig personlighet” eller HSP, bara för att se om det kunde stämma. Och … det gjorde det ju. Väldigt mycket. Det var lite som att hitta hem.

Efter alla år på universitet har jag lärt mig att ha ett kritiskt förhållningssätt. Jag köper inte vad som helst, hur som helst. Forskningen på området är begränsad, det kan vara att personlighetsdraget är nånting alla kan känna igen sig i. Men jag upplever det inte så. Jag gjorde ett test. Mellan 60 och 120 poäng innebär troligen HSP. Jag fick 88. Sedan bad jag tre personer göra testet. En som jag inte alls upplevde var HSP, en som jag misstänkte kunde vara HSP men lika gärna inte och en som jag kände starkt var HSP. Resultatet blev 42, 70 och 110. Min känsla stämde alltså med testet. Och jag tänker att det inte spelar någon roll om personlighetsdraget faktiskt finns eller ej om det nu är så att jag och andra kan bli hjälpta av att känna igen sig.

Jag fortsatte att läsa. I boken ”Drukna inte i dina känslor” menade författarna att HSP (eller stark-skörhet som de kallar det) inte bara kan komma av arv utan också av miljö. Och ja, det köper jag. Att jag under hela mitt liv varit beroende av andra för att få mina behov tillgodosedda har naturligtvis gjort mig extremt känslig för andras sinnesstämningar. Jag anpassar mig för att få det jag vill ha i slutändan. Ser också en del andra saker som säkert också påverkat. Inte heller arv-miljö känner jag dock har så stor betydelse i det stora hela. Det handlar mer om hur man hanterar sin personlighet.

Så, vad finns det hos mig som gör att jag känner igen mig. Kommer säkert inte på allt nu, men en del är i alla fall:

• Måste ha knäpptyst och kolsvart för att kunna sova. Minsta strimma ljus som kommer in genom persienner och mörkläggningsgardinen gör att jag sover mycket lätt/vaknar. Och ändå har jag ett svart band över ögonen för att stänga ute displayen på klockan. Öronproppar är ett måste sedan 20 år tillbaka.
• TV-apparater som står på utan att någon tittar är extremt störande och stressande. Likaså tjattriga radioprogram (hur står folk ut med Rix morgon-zoo?).
• Veck, saker som sitter åt eller är hårt, material som är grova, lappar i kläder etc. gör mig galen. Minsta lilla ull av något slag i ett plagg och det kliar så jag inte kan tänka på annat (när jag var liten blev jag kallad princessan på ärten).
• Dofter som andra gillar eller knappt känner gör mig illamående.
• Kan inte äta mat som jag inte tycker är god eller är sugen på.
• Ogillar både kyla och hetta. Det perfekta är 20-25 grader och växlande molnighet.
• Regn kan jag känna av i huvudet innan det kommer, och drömmer gör jag mest vid full- och nymåne (eller om det är att jag sover oroligare).
• När andra mår dåligt gör det nästan fysiskt ont i mig. Allt jag kan tänka på är hur jag kan hjälpa till.
• Är mer fokuserad på människors inre än hur de ser ut. När jag tittar på folk som går förbi funderar jag på vad de tänker på/känner snarare än vad de har på sig.
• Undviker konflikter och mår pyton de få gånger jag skrikit på/skällt ut någon. Även att ge kritik är tufft.
• Ser små detaljer som ändrats i ett rum, t.ex. en bok som står fel.
• Saker måste matcha, ha en speciell ordning, även i skåp. Vet jag om att så inte är fallet blir jag störd och kan inte sluta tänka på det.
• Har aldrig förstått mig på småprat. Kan svara på tilltal men skulle aldrig komma på tanken på börja prata om vädret med någon i hissen. Hur kommer folk på konversationsämnen?
• En liten oansenlig kommentar kan få mina tankar att gå i spinn. Kan fortfarande älta saker som någon sagt för åratal sedan. Varför, kunde jag reagerat annorlunda, vad skulle ha hänt om … har svårt att slappna av p.g.a. detta.
• I grupper större än tre blir jag oftast tyst och lyssnar. Jag kan inte formulera något vettigt att säga spontant om fler än så lyssnar, det blockeras i hjärnan.
• Har aldrig sett en hel skräckfilm i hela mitt liv. Det lilla jag sett kan fortfarande ge mig obehagskänslor si så där 20 år senare.
• Sociala aktiviteter tröttar ut mig. Några timmar med vänner, familj eller kollegor tycker jag är kul, sen vill jag vara ifred, ensam … hur orkar folk flera sådana aktiviteter per dag?
• Överstrukturerar vissa enkla saker som att göra-listor, pärmregister etc., men mår bra av att få organisera och städa. Att sortera ett skåp är ett måste när tankarna blir för mycket.
• Hör mig själv säga ja till saker jag inte vill eller kan.
• Jobbar/pluggar/skapar som effektivast på kvällar, helgar och på sommaren. Tystnaden är underbar!
• Samvetsgrann – har inte fuskat på prov trots att jag kunnat, vill alltid göra rätt för mig.
• Har ett stort engagemang för miljö, natur och djur. Mår dåligt av att inte sopsortera eller köpa ekologiskt. Känner med växter och djur.
• En skrivande själ, endast i det skrivna ordet känner jag att jag kan kommunicera åtminstone något av allt som finns inom mig.
• Har alltid noga övervägt risker och har en plan B.
• Viss musik, konst och miljöer berör mig djupt. De talar direkt till mitt inre.

Nu läser jag ”Quiet”, om introverta, och sanningar slår mig gång på gång. Jag visste egentligen hur jag fungerar, men att det är så tydligt …

Studies have shown that, indeed, introverts are more likely than extroverts to express intimate facts about themselves online that their family and friends would be surprised to read, to say they can express the ”real me” online, and to spend more time in certain kinds of online discussions. They welcome the chance to communicate digitally. The same person who would never raise his hand in a lecture hall of two hundred people might blog to two thousand, or two million, without thinking twice. The same person who finds it difficult to introduce himself to strangers might establish a presence online and then extend these relationships into the real world.

Nu ska jag bara komma fram till hur jag på bästa sätt hanterar min personlighet, speciellt med tanke på dygnet runt-assistans …