..
Jag skriver inte allt för ofta här, men nu var det ett måste. Jag bearbetar känslor när jag skriver. Känslan nu är sorg, tomhet och bedrövelse.
Efter en vecka med stress, både i jobbet och med mycket sjukskrivningar hos assistenterna, såg jag fram mot en lugn lördag då jag skulle kolla i affärer och äta middag hos grannen. Skulle bara kolla Facebook. Där hade jag fått ett meddelande från en vän: ”Vad har hänt med Erik?!”
– Erik, tänkte jag. Har han hamnat på sjukhus igen, eller?
Jag gick in på hans sida för att hitta någon ledtråd. Där står det inlägg som ”Vila i frid” och ”Farväl Erik”. Jag förstår inte, är det nåt sjukt skämt, men jag skriker ändå till min assistent:
– Erik har dött!
– VA?! Har Erik dött?
– Ja, han har dött …
Då fattar jag. Då kommer tårarna.
I en dimridå av tårar läser jag under de närmsta timmarna inlägg efter inlägg från chockade och sorgsna personer. Inlägg med farväl och hur mycket Erik betydde för dem och för hela samhället.
För Erik var en stor man. Han betydde så mycket för så många. Han gjorde så mycket gott. Han brukade skratta åt det. Tycka att folk var lite löjliga som ville ha med honom i olika styrelser och andra uppdrag i funkisvärlden. Varför skulle de vilja ha med honom liksom? För han såg ju inte sig själv som stor. Han var ju bara Erik … Erik, som var glad och trevlig. Som involverade alla i samtalet. Som alla (förutom Västtraffik kanske) gillade.
Jag fascinerades dock själv av hans självklara sätt att påtala orättvisor. Hans mod att börja bråka med dem som hindrade honom att komma fram dit han ville. Hans olika projekt för att få samhället att få upp ögonen för diskriminering, utan att vara styrd av konventionen eller vad andra tyckte. Han var nog en bidragande orsak till att jag blev engagerad. För hur skulle man inte kunna bli det med en tjatpelle som han?
Men för mig var Erik framför allt killen som berättade roliga anekdoter från resor han varit på (jag ville ju skriva om dem, intervjua dig om dem – det var inte snällt att du försvann innan dess) och alltid hade ett nytt upptåg på gång. Som satte sig i klistret ibland och ringde i (låtsas?) panik och frågade mig vad konsekvenserna kunde bli. Han var killen som verkligen levde livet.
Tack Erik för åren jag fick med dig och för allt du fick mig att göra! Vi ses igen någon gång!
Lämna en kommentar