.. mig… som en delad människa… eller något åt det hållet. Har förändrats så mycket det senaste året. Mycket att tacka en person för. Som pushar mig, får mig att inse, får mig att prova… Är beroende av denna, har jag insett. För… det gamla finns kvar. Och är redo att fightas för att komma tillbaka. Än är inte den andra delen tillräckligt stark för att hålla stå fast vid det nya. Inte utan denna person, som lyckas föda den och hålla den vid liv. Och… det ger mig ångest. För vad gör jag när personen inte längre kan hjälpa. När denne försvinner… aldrig helt, det tror jag inte… men tillräckligt mycket för att näringen till det nya inte ska räcka… Ångesten känns nu, för denna stund kan vara nära…
Glad för personens skull. Det kommer göra den gott. Men… så svårt att inte vara egoistisk…
Lämna en kommentar