.. hur olika man kan känna sig på bara några timmar. Att det är så lite som ska göra att man blir deppig eller glad igen. Som nu… nu mår jag bra. Känner att jag klarar allt. Men misstänker djupt att det snabbt kan komma och ändras.
Vill ta tag i mitt liv. Ändra det i den riktning jag vill att det ska gå. Men jag känner att jag blir hindrad. Hindrad av såna som inte ska vara hindrande utan snarare tvärtom. Det är inte lätt då…
I vissa fall har jag den mentala styrkan och orken, men inte den fysiska. I andra fall är förhållandet precis tvärt om. Jag klarar något fysiskt sätt, men inte mentalt. Vet inte vad som är mest frustrerande. Det sistnämnda tror jag. Bristen på fysisk styrka är så närvarande, och har alltid varit det. Det kan jag acceptera. Men den mentala styrkan… den som jag faktiskt inte kan skylla på min diagnos… den är jobbigare att inte ha. För jag borde ha den… Det känns som ett stort misslyckande att inte klara vissa saker mentalt. Min natur är sådan att jag aldrig ger upp. Jag är alldeles för envis. Trots att det kanske vore bättre att ge upp och göra nåt annat så gör jag aldrig det. Och nu… nu kanske jag får bita i det sura äpplet och göra det… inse att jag inte klarar av allt själv, inse att jag mår dåligt av vissa saker… inse att jag måste be om hjälp…
Lämna en kommentar