.. tillfället mår jag inte särskillt bra, och egentligen har jag nog inte gjort det sen jag flyttade. Det går visserligen i perioder, men det är mer ner än upp. Det är så otroligt jobbigt att ha assistenter här. Det är i princip omöjligt för en som själv inte är beroende av dem att riktigt förstå. Jag förstod det inte heller. Trodde att det skulle bli en lätt sak att vara arbetsledare för dem, lite pappersarbete i princip. Oj, vad jag hade fel.
Har redan sparkat en som jag störde mig på så otroligt. Vi var så olika, och för mig att ha henne här 24 timmar om dygnet gjorde mig tokig. Nåväl, efter henne så anställde jag en ny. Tycker mycket bättre om henne, men det är fortfarande stora problem här.
Önskar jag vore bättre på att sätta gränser. Att säga exakt vad jag tycker och vill. Men nej… det går inte… skulle jag försöka skulle jag bryta ihop totalt… jag är inte chefstypen. Iaf inte när det gäller mig själv. Det vore helt ok att säga åt andras assistenter, som man inte är alltför personligt involverad i. Blir de sura så självklart påverkar det deras jobb. Tror jag iaf… Men att göra alla nöjda är i princip en omöjlighet. Och i röran försvinner jag och mina behov.
Och jag tar också på mig skulden för att mina assistenter själva har blivit lite av ovänner. Kanske inte kan kalla det ovänner, men en ordentlig konflikt är det. Vilket i slutändan kommer att drabba mig, det är jag säker på.
Eller så är det jag som förstorar upp allt. Att de inte alls kommer bli sura om jag säger vad jag tycker. De kanske tycker det är bra.
Vet varken ut eller in…
Lämna en kommentar